Problematiken med en ond karaktär som är god

Den huvudsaklige antagonisten i romanerna ”Helvetets väktare” och ”Professor Alexandre de Mornies vålnad” är utan tvekan professor Claude-Marie Mathon. Han representerar kategorin ”en galen vetenskapsman”, även om kan inbilla sig att han själv ser sig som en idealist vilken önskar förändra världen med sina naturvetenskapliga kunskaper.

Jag ska själv erkänna att jag inte är till hundra procent säker på professor Mathons själsliga läggning. Det tycks som att han börjat ägna sig åt en okonventionell metodik i sin forskning, och sedan försökt att driva den till en ytterlighet – vetenskapens gräns? – eftersom han har funnit formeln för att åstadkomma detta. Sedan tycks det vara så att olyckan består i att han inte tänkt särskilt kritiskt över vad det är hans finansiärer vill åstadkomma.

Här i ”Resan till dödsriket Duat” har professor Mathon blivit oberoende av sina tidigare kumpaner, och vi ser tecken på att han äger ett samvete. Vi anar detta redan i föregående roman, där en hypotes är att professor Mathon låtit gräva upp professor de Mornies kvarlevor för att återuppliva honom (även om det visat sig vara en fälla för att lura Mathilde de Mornie till Transsylvanien).

Jag minns inte när jag fick idén om att professor Mathon skulle bli den drivande kraften bakom förverkligandet av vad som blev äventyret i ”Resan till dödsriket Duat”. Kanske dök den tanken upp när jag präntade ner titeln för första gången på blankt papper (d.v.s. ett helt nytt dokument på datorn). Det faktum att han nämns i början av romanen borgar för detta, även om jag – och jag säger detta på heder och samvete – inte hade en ringaste aning om hur berättelsen skulle sluta (eller ens hur vi skulle hamna i dödsriket) med eller utan hans medverkan. Jag hade faktiskt under arbetets gång en orolig känsla för att ”tredje gången är inte gillt” och att jag skulle bli sittande med en roman som aldrig skulle gå ihop med ett acceptabelt slut.

Vad professor Mathon säger och gör i denna historia (från det att vi återser honom i den stad som ligger vid en oas i västra Egypten) dök upp medan jag skrev. Det fanns ingen plan. Till min glädje kände jag igen honom, och han verkade inte ha förändrats särskilt mycket. Det fick mig att börja fundera på om han verkligen varit så ondskefull som han framstår som i de två första romanerna?

Likväl är det ett faktum att det han gjort tidigare i sin gärning var oförlåtligt. Och det märker vi i denna passage med en ordväxling mellan Mica och professor Mathon som äger rum efter att man försökt spränga fram öppningen till en tunnel som kanske leder till det underjordiska dödsriket, ett försök som ledde till att ett tempel nästan rasade samman:

 

         ” – Jag får erkänna att det var en dålig idé av mig att försöka spränga bort all sand från diket här. Men nu kanske vi kommer åt makakernas tunnelsystem istället”, menade professor Mathon.

         ” – Briljant! Ni kommer skylla skadorna på en jordbävning när Er vän Manetho dyker upp, inte sant!” attackerade Mica.

         ” – Haha! Det är ju Du som kommer med den ondskefullt intelligenta idén!”

         ” – Erkänn att den är helt i Er smak, monsieur professeur!”

         ” – Tänk så gullig och trevlig Du var som barn, Mica. Madame de Mornie har smittat ner Dig med all sin cynism och elakhet, stackars flicka..!”

         ” – Min mor tog inte livet av hundratals oskyldiga gruvarbetare. Inte heller dödade hon sina vänner eller min far!” skällde Mica.

         ” – Jaja, det är fullt möjligt att allt det där kommer ligga mig till last på yttersta dagen. Men det är mitt problem, inte Ditt!”

         ” – Så Ni har ett samvete, o avskyvärda människa?” fnyste Mica i sitt mest hånfulla tonfall.

         ” – Ja”, fräste professor Mathon fåordigt och började gå tillbaka mot templet och det temporära kök som Eb-Kirket låtit slå upp.

         Man åt maten under tystnad.

 

Professor Mathon tar sin skuld med ro. Samtidigt har han ett samvete. Detta är både störande och hoppfullt. Samtidigt innebär det att han inte alls är så förutsägbar som man annars brukar låta ”en galen vetenskapsman” få bli i traditionella romaner. Likväl kan man ju också förmoda att en sådan person med lätthet kan svika ens goda förväntningar. Inte ens jag fick klarhet i den saken förrän mot de sista kapitlen i boken. Då insåg jag att det fanns något konsekvent med professor Mathons varelse.

(fortsättning följer)