Det är inte lätt att vara hjältinna och lida av panikattacker

När jag skriver mina romaner försöker jag – förmodligen såsom många andra författare också gör – att framkalla en mycket hög närvarokänsla. Och jag vill uppleva samma sak som mina karaktärer gör, som om om jag vore på plats där.

Följande passage som beskriver vad Mathilde de Mornies dotter Mica upplever under färden ut från Kairo till de berömda pyramiderna vid Ghiza handlar mycket om hur dessa ögonblick känts för mig om jag varit där:

 

Strax hade man arbetat sig genom – eller snarare förts framåt – av trängseln på trotto­aren. Mica började märka av sina besvär igen, och fann dofterna av människor och djur vara mycket på­träng­ande samtidigt som det oupphörligen ville landa flugor i ansiktet på henne. Stönande satte hon sig på ett stenblock invid vägen.

         ” – Hur mår Ni, mademoiselle?” frågade monsieur Hüe.

         ” – Jag ska bara hämta andan ett par sekunder, mina herrar…”, sade hon. Efter en halv minut reste hon på sig och fortsatte att gå med sina följeslagare.

         Strax stelnade hon till igen när hon såg spårvägsstationen.

         ” – Merde! De har glasade vagnar!” utropade hon med förtvivlan i rösten. Det var inte ofta hon tog detta kraftuttryck i sin mun.

         ” – Ja, det är intressant. Alla vagnar inne i staden är öppna”, påpekade Herman Korpe­lin.

         ” – Nå… jag får bita ihop. Svimmar jag så kan Du väl hålla mig upprätt, käre Her­man…”

         ” – Det ser ut att vara så pass mycket folk som vill åka med så att Du ändå inte kommer ha någonstans att falla när Du är ombord”, påpekade skandinaven lakoniskt.

 

För den som lider av panikångest tror jag detta stycke i sig kan vara en av de obehagligast ”höjdpunkterna” i den här delen av berättelsen, innan man nått till dödsriket Duat. I alla fall råder här en hög grad av realism. Jag mådde själv fysiskt illa medan jag skrev denna passagen, och såg noga till att Mica mådde bra igen när resan med spårvagnen var över.

Man kan faktiskt fråga sig om inte Mica är att betrakta som en huvudperson lika mycket som hennes mor Mathilde de Mornie i romanen ”Resan till dödsriket duat”.

Mica spelar nämligen – precis som i den föregående boken – en mycket central roll i denna historia. Jag blev därför lite förvånad själv när hon efter detta mer eller mindre försvunnit i de följande två romanerna. Det blir väl så när en serie berättelser skapas utifrån ögonblickets inspiration, helt utan någon strategiplan. En tröst är i alla fall att Mica mår bra även när de andra berättelserna inträffar. Bättre än när hon åker kollektivt utanför Kairo med glasade spårvagnar.

(fortsättning följer)