Nödvändigheten att undvika klichéer – hur frestande det än är (och vad jag bjuder läsaren istället).

Jag vill inte avslöja hela handlingen i ”Professor Alexandre de Mornies vålnad”, men jag vet att iakttagaren före en läsning av alstret känner sig frestad att misstänka att det hela är en spökhistoria som trålar i farvattnet bakom historien om greve Dracula eftersom änkan Mathilde de Mornie och hennes vuxna dotter Mica färdas mot Rumänien från Wien via Donau.

Måhända kanske jag skulle ha kunnat skapa ett sådant verk, och kanske skulle det ha fascinerat läsaren ifall Mathilde de Mornie fann sin dotter bortförd av den blodtörstige greven som hela världen vet namnet på.

Men!

Eftersom jag är jag, och eftersom Mathilde de Mornie aldrig skulle släppa iväg sin dotter till en blodsugare, så förhåller jag mig till ett antal verkliga omständigheter. Det första är att Bram Stokers roman ”Dracula” gavs ut på engelska år 1897, men den franska översättningen kom inte förrän 1920. Sålunda vet inte mina protagonister någonting om denna uppdiktade karaktär som man förknippar med Transsylvanien.

Icke förty!

Jag hade tur. Faktum är att verkligheten stod på min sida – eller snarare på Micas sida – för att få veta något om traktens vampyrer. Och detta skedde genom en ny karaktärs inhopp i berättelsen, i form av en tysk adjunkt som hade så mycket att berätta om allting att han drev sin broder att hoppa överbord från fartyget! Denne adjunkt – benämnd som Plommonstoppet på grund av sin huvudbonad som stod i kontrast mot brodern med cylinderhatt – var ett vandrande lexikon, stod i sorgen efter sin broder och talade för sig själv mitt i natten medan paddelångaren fortsatte nedströms Donau.

Micas nyfikenhet var retad. Måhända hade tröttheten tagit sin tribut på omdömet, men hon reste sig upp och frågade rätt ut: ” – Ursäkta, min herre. Men sade Ni någonting till mig?” och låtsades som att hon uppfattade sig ha blivit tilltalad.

Plommonstopet högg tag i sin huvudbonad och blottade hjässan med en djup bugning.

” – Åh, jag ber om ursäkt, Fräulein! Jag menade inte att väcka Er. Jag måste ha tänkt högt för mig själv… Än en gång, jag ber så mycket om ursäkt.”

” – Jag tyckte att Ni talade om ett mysterium, min herre.”

” – Åh, det var bara rena dumheterna…”

” – Jag är idel öra!” svarade Mica fastän hon visste att plommon­stopets mångordighet inte visste att ta slut när den var som värst.

” – Eftersom Ni frågar, Fräulein… Men låt mig först säga att det jag kommer berätta är enbart dumma vidskepelser. Hoppas jag! Nåväl, jag tror att jag yttrade namnet på en viss Petar Blagojević som hörde hemma i trakten här och dog efter vad man brukar kalla en kort tid av sjukdom. Det var anno 1725 om jag minns rätt, närmare bestämt sex år efter att Passarowitz-freden inträtt och turkarna retirerat efter den habsburgska arméns seger…”

” – Och denne Blagojević?” frågade Mica för att styra mannens berättelse mer direkt mot det egentliga ämnet.

” – Just det. Han dog. Men han var inte den enda som avled vid denna tid. Man upp­täckte flera blodfattiga lik i byn, och när man sedan fann en alltjämt döende person fick de veta att denne hemsökts av den framlidne Petar Blagojević, vilken hade gjort en våldsam visit hos offret. Mer fick man inte veta, ty även denne person avled ögonblicket därpå utan att ha hunnit fullborda sitt vittnesmål.”

” – Så Blagojević var en gengångare?” frågade Mica.

” – Värre än så, Fräulein. Kort därpå uppgav Petar Blagojevićs änka att hennes döde make uppenbarat sig vid deras hus och krävt att få sina skor, vilket hon i sin panik självfallet gav honom utan att våga ens med ett ord ifrågasätta hans närvaro i hemmet så här långt efter begrav­ningen. Hon blev med detta så rädd att hon packade sina personliga till­hörigheter och lämnade sonen att vakta huset medan hon själv for till en annan stad. Det var ett ödesdigert beslut, ty Petar Blagojević återkom ännu en gång till hemmet och begärde mat. Men en död människa skola icke äta, så sonen avfärdade faderns önskemål…”

” – Men tänk om Petar Blagojević bara varit skendöd? Han måste ha varit hungrig om han inte fått någon mat på så länge..!” invände Mica med en logik som plommonstopet log milt åt.

” – Fräulein! Ni resonerar så konsekvent och förnuftigt! Men ack, denna historia saknar förnuft. Och så även Petar Blagojević, ty han slängde sig över sin son, bet denne över halsen och drack blodet som forsade fram! Ack, ack!”

 

Detta är anekdoter som jag inte hittat på, utan som faktiskt är dokumenterade av myndigheter. Samtalet mellan Mica och Plommonstopet fortsatte, och berörde flera andra fall, av vilka jag fått ett verifierat genom kopia på ett dåtida dokument, vilket också benämns av den mångkunnige adjunkten.

Faktum är att hans kunnande är så otroligt rikt att – och jag kanske nu förstör en överraskning – han återkommit i ett par senare romaner om Mathilde de Mornie.

Så någon greve Dracula får vi inte möta, men däremot berättar adjunkt Richter ganska målande om verklighetens blodsugare. Jag lyfter min egen hatt för denne beläste akademiker, för han har fått förmedla många intressanta upplysningar till både mig och mina läsare.

(Fortsättning följer)